Nu är det ett år sedan du, min fina ponny lämnade mig. Saknaden efter dig är obeskrivlig. Jag har aldrig kommit en häst så nära som jag gjorde med dig Dolika. Du var den finaste jag visste och världens snällaste men busigaste ponny. Du vart lite som min bästa vän. Jag hade både bra och dåliga dagar. Dom dagar jag var ledsen kunde jag söka tröst hos dig. Det känndes som du förstod att jag var ledsen och du försökte alltid liva upp stämningen med något bus. Jag litade till 100% på dig vad det än var om. Visste att du aldrig ville mig nått illa även fast du kunde busa o råka göra illa mig endå. Sista tiden med dig var bäst, det var då vi verkligen funnit varandra. Så fort jag kom gåendes i skogen brevid din hage hörde man ett glatt gnägg från dig och du kom springandes till mig. Du var alltid samma glada ponny. Bara några dagar innan den hemska dagen så var jag och Ronja ute hos dig. Jag minns att Ronja red på dig, hon skulle galoppera men ramlade av. Det var inte ditt fel utan hon va inte berädd att de skulle gå så fort så hon gled. Den dagen var du dig själv, samma glada ponny som alltid. De gick några dagar och sedan fick jag ett hemskt sms. Jeanette berättade att du hade fått tarmvred och att hon gått med dig i flera timmar och sedan åkt till veterinären, där dom gav dig medicin men det hjälpte inte. Enda utvägen från detta, från ditt lidande var att avliva dig. Jag vart helt shockad när jag läste smset. Du var ju så pigg och glad bara några dagar innan. Jag vart grymt ledsen när jag fick veta detta. Jag förstod inte, inte att du var borta. Hur kunde du lämna mig? Vi var menade för varandra & jag skulle aldrig lämna dig. Jag har än inte släppt att du är borta och det är hårt att åka till stallet för mig. Därför har det blivit väldigt lite tyvärr, men det är så hårt att mista någon som man håller kärt. Om det är något jag önskar så är det att du kommer tillbaka. Eller åtminstånde att du har det bra där du är nu. Jag kommer aldrig att glömma dig. Min kärlek till dig är obeskrivlig.